När jag först ser Benjamin Larssons bilder tänker jag på serier. Svartvita ögonblicksbilder där bilden ingår i en helhet. Det är en rasande skicklig tecknares bilder jag har framför mig. När han vill kan han nästan vara fotografisk. När han vill, om han vill, kan han också lyfta från den perfektionen och våga vara poetisk och i viss mån abstrakt. 

En ensam fågel är så vackert vag att hon nästan bara är sin egen skugga. Jag tror inte att skillnaden i uttrycken är en slump. Jag tror inte att den konstnären söker sin stil. Det är en mångfald i bilderna och jag tror att det är precis det som är meningen. Jag tror att mångfalden är en del av stilen.

Benjamins konstnärskap vandrar mellan ljus och mörker, mellan hopp och förtvivlan, mellan då och nu, mellan abstraktion och perfektion.

I hans bilder ser jag både rikedom och sorg. Denna kluvenhet. Några verk äger stor skönhet och förför, andra är förtvivlade varelser som skrämmer. Men det gemensamma är att de rör vid mig. 

Ena stunden är det något fagert framför mina ögon. I nästa stund är det något hotfullt som sväljer mig hel. Sväljer mig med hull och hår. Och jag står där naken och värnlös.

Det här är en konstnär laddad med magi. Jag vet inte men jag tror att han arbetar snabbt. Det finns ett driv i bilderna som vittnar om det. Benjamin tar mig med på en resa genom sjumilaskogen. Det kan verka både enkelt och svårt men jag åker med på vägen och låter mig förföras. Nu blir det ett spel om liv och död. Ett spel om förtvivlan och tack och lov också om tröst.

Ingenstans och överallt möts jag av blickar. Där finns figurer med poetisk utstrålning. Där finns de mest förtrollade, de som inte viskar ett enda ord men som ändå förtrollar mig.

Någon har en blick jag kan drunkna i och ett hår som jag kan och vill gömma mig i. En hårlock som skänker mig en millimeter av skydd. Det skydd som vi alla ibland behöver. Jag behöver det ofta. 

Jag går vilse genom sjumilaskogen, nyfiken och lite rädd när jag nalkas dessa varelser som gömmer sig i skuggorna.

En örn breder plötsligt ut sina vingar där framför mig. Majestätiskt och med stadig och genomborrande blick tar den stora fågeln in min hela gestalt. Och jag hinner se pennans eller penselns skickligt utförda linjer i örnens vingpennor innan jag häpen över mötet vandrar vidare. Så möter jag ett barn, ett litet barn med vidöppna ögon och vaket sinne. Så långt ifrån örnen men lika verklig. Jag hinner se undret i barnets ögon och hinner också tänka på allt liv hon har framför sig, innan jag fortsätter min vandring.

Oväntat kastar sig en primat i träden intill mig på stigen. Den stora gorillan vrålar. Jag vet inte om det är i förtvivlan eller om hon bara vill skrämma mig. Kanske skrattar hon åt mig, åt min litenhet.

Det är också en del av det fina i konstnären Benjamin Larssons konstnärskap, det att jag som betraktare och spejare själv får bestämma, själv får tolka vad jag ser. Det sägs ju att det egentligen är först i mötet med betraktaren som ett konstverk skapas. Alltså skapar jag min bild och du skapar din. Det är däri en del av magin ligger. Jag väljer att träda in i en dans. Och så står hon där plötsligt och bjuder upp. Hon, en karnevalens drottning med svallande hår, gungande höfter. Och trots att hon är en stillbild ser jag plymerna kring henne svaja i vinden. Innan jag kommer ut ur skogen av bilder simmar en blå fisk vid min sida och då slår det mig plötsligt att de tidigare väsen jag mött på min vandring varit i grått, vitt och svart. Det är väl en del av magin att jag sett allt i färg. Det har väl något med den där trollstaven att göra. Benjamins trollstav.

Jag tänker, Benjamin Larsson, att din bildkonst inte släpper taget. Mångfalden i valen av motiv ger rikedom. Det är lite märkligt för jag är nu en gammal man och har under hela mitt liv sett så mycket konst att jag kanske borde ha tröttnat. Men det är så det är med den världen, konstens värld, att när man väl fått smak för den så vill man ha mer. Allt annat vore som att sitta på själens fattighus. Att speja bland bilder blir ett sätt att leva och gör tillvaron mera på riktigt, hur märkligt det än kan låta. Därför vill jag hänge mig. Och Larssons bilder tar mig med på äventyr. Det är ett äventyr som gör livet mer spännande. Så nu håller jag bilderna av vad jag sett i ett fast grepp. Jag väljer att tro att gestalterna vill mig väl. Även den vrålande primaten ska jag nog bli vän med.

Stig Åke Stålnacke